Suki Waterhouse debuterade sin musik 2016, men har sedan dess släppt singlar så sporadiskt att hon snarare är känd för sina skådespelarinsatser. Nu är det dags för en fullängdare, I Can't Let Go.
Lana Del Rey har frekvent slängts runt som referens när Waterhouse musik ska beskrivas. Det är ju inte heller fel, det är samma kärleksballader som är lika melankoliska som plutiga, lagda på en grund av stormig melankoli. Likheten är särskild slående på låten Melrose Meltdown, som också är albumets bästa spår.
Trots att det är sex år sen hon klev in på musikscenen, upplevs det just som en skakig debut. Formspråket känns fattigt, med repetitiva refrängrundor och samma fraser som hamras in. Sången är för flytande och tonarterna märkligt valda för Waterhouse. Albumet har absolut sina bättre stunder, då det låter som en tidig Sky Ferreira, men det är alldeles för lätt att sluta lyssna i den monotona släpigheten.
Produktionen är desto bättre. Den är gjord av Brad Cook, ständig följeslagare till Justin Vernon i både Bon Iver och Big Red Machine. Förra året producerade han Snail Mail och gjorde Valentine till hennes bästa album hittills.
Cook lyckas få de rätt intetsägande texterna och sången att bli dynamisk med hans stämbygge och ger låtarna ett fängslande framåtdriv. Han blandar organiskt med mer producerat, intimt med skitigt, han lyckas verkligen skapa en balans i alla element. Utan hans förtjänst hade I Can't Let Go inte lyft alls.
