Kombinationen av det milda och fylliga akustiska och det orkestrala, kompletterat med ett frikostigt lekande med elektroniska effekter är kanske inte riktigt lika engagerande för lyssnaren som för den superkvartett som lekte fram musiken, men tillräckligt nära för att motivera lyssning. I synnerhet om man hyser en förkärlek för orkesterverk med visuella ambitioner, eller för science fiction-soundtracks av Vangelis.
Stundtals är det rent atmosfäriskt, som i Black Energy där konstellationen låter ljuden sträcka ut sig långsamt och länge, och orkesterverk som Uranus är ett nästan sju minuter långt kosmiskt soundtrack. Med schabloniserade röstförvrängningar blir det övertydligt pedagogiskt i Mars, och möjligen är transportsträckorna genom världsalltet lite för långa ibland. Då hjälper de vokala stunderna till att hålla fokus, som den elektroniska barnkammarramsan Moon, liksom skivans allra skiraste och vackraste stycken Pluto och Mercury. Och när det å andra sidan någonstans stannar till i avsnitt av mer konventionell elektronisk pop, som i Saturn, tappar musiken omedelbart i djup och spänning.
