Till skillnad från många andra grupper som gjorde sig ett namn under nittiotalet låter Suede fortfarande som ett rockband!
London-kvintetten har inte kompromissat med sitt britpop-sound på nya skivan Autofiction, det är samma rockiga gitarr- och basriff à la Oasis, samma poppiga syntmelodier och förlösande fyra-ackordsrefränger. Elva låtar, cirka fyra stabila minuter långa, med punkigt tempo.
Soundet är nostalgiskt och bitterljuvt och fullt av hjärtesorg – så som Suede alltid låtit – och ikonen Brett Anderson låter som om 1992 var igår, med samma Bowie-esquea baryton och hjärtskärande falsett-toner som alltid tillhört hans signum. När topplistorna domineras av popartister, med väldigt liten plats till övers för rockband, är det skönt att ett av de stora finns kvar och påminner oss om var skåpet ska stå. Fler band åt folket!
Jag har svårt att säga vilken låt som är min favorit. På That boy on the stage river gitarrerna lite extra – och sången är, så att säga, on point – men när refrängen sväller i Drive myself home rycker det i tårkanalerna. Jag önskar nästan att jag var olyckligt kär, bara för att kunna känna låten ännu starkare, ett fenomen som kulminerar när Anderson ropar ut med genuin känsla i rösten: ”what am i without you?” medan bandet stadigt röjer på i bakgrunden. Starkt.
Till sist gör det plonkiga basintrot till Turn off your head and yell mig riktigt sugen på en ösig livespelning, och på att göra just det: stänga av skallen och skrika (en impuls som lika gärna kan ha att göra med årets valresultat). Jag som alltid lyckats missa att se Suede live kanske äntligen ska få min chans.
Tillsammans med albumet släpps en kortfilm med samma namn, regisserad av Katie Lambert. I filmen följer vi ett ungt queerpars besvärliga back-and-forth-historia. Filmen knyter an till den queerhet som alltid förknippats med Suede, inte minst tack vare Brett Anderson ambiguösa sexualitet. Så blir det tydligt att detta är något som bandet vill fortsätta att associeras med. Välkommet i dessa bakåtsträvande tider!
Skivan tappar dock en del poäng just i och med att den låter precis så som Suede alltid har låtit. Det finns med andra ord inga överraskningsmoment på Autofiction, bandet skulle ha kunnat släppa låtarna såväl -93 som 2013. Härligt för den som längtat efter fler låtar av samma gamla Suede, trist för den som önskade sig något nytt.
