The Strokes

Redaktion 16:15 3 Sep 2001

Min hjärna stänger av sig redan på öppningslåten, titelspåret och den helt fantastiskt avslagna Is This It, när Julian Casablancas förklarar att det enda han vill är att komma tillbaka till min lägenhet. Någon vers senare räcker det med ett "my dear" för att resten av mig ska kortsluta. Hade jag varit lite mer på min vakt borde jag ha stängt av ungefär nu. Men det är redan alldeles, alldeles för sent. Det finns klyschigt nog ingenting som kan mäta sig med musikens inneboende övertalningsförmåga och definitivt ingenting som kan mäta sig med en tillräckligt bra debutskiva. Anledningen är enkel: När en debutskiva är så här bra så är den bättre än den enligt alla rimliga antaganden borde kunna vara - och bättre än vad någon annan skiva bandet kommer att göra någonsin har en chans att bli. Du kan bara ta någon på sängen en gång - och så här tagen på sängen orkar man ändå inte bli många gånger.

Frågar du Casablancas själv om arbetet med skivan, hans medverkan vid produktionen eller tiden i studion så fräser han tillbaka att det väl är skit jävla samma - och han har helt rätt. Det är till och med så att just precis det är vad allt går ut på. När topplistorna består av musik som helt uppenbart är avsedd för barn (och en och annan best of med en alldeles för gammal gubbe) och de som väljer bort topplistorna har fullt upp med att droppa skivnummer och memorera producenter, så är rastlösa, 20-åriga - och helt ärligt, alldeles skämtkarismatiska - The Strokes svaret på alla mina problem. Vem bryr sig om vem som har producerat? Eller om det påminner mer om New York Dolls eller Ramones? Egentligen? Det enda som spelar någon roll är att armar och ben spritter oprovocerat varenda sekund hela skivan igenom. Hjärnan förblir sorgligt frånkopplad medan hjärtat, mellangärdet och en massa andra kroppsdelar lyssnar på vartenda ord och reagerar på varenda ton som stereon spottar ur sig.

I fantasin (som konstigt nog verkar fungera) står jag redan på JFK vid taxistolpen, på väg till The Mercury Lounge, CBGB's eller var man nu kan tänkas kunna springa på, lyssna, titta och ta på The Strokes. Så ja, this is most definitely it, men det vet de redan. De ville bara höra det en gång till.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Tussilago - Sense of Me

Efter ett längre uppehåll är kritikerrosade Tussilago tillbaka med nya musik som bygger vidare på bandets karaktäristiska drömska sound. Singeln Sense Of Me, som släpptes redan i november förra året, är tonsättande för skivan med samma namn och lyssnaren hör att inspirationen är hämtad från Tame Impala och Brian Eno. På skivan har även Petter Winnberg från Amason och Tityo, för att nämna några namn, lämnat sitt avtryck. 

The Sweet Serenades - City Lights

The Sweet Serenades självsäkra debut för drygt ett decenium sedan var full av utpräglat hitvänlig handklappspop som inte uppmärksammades efter förtjänst, men två uppföljare har inte nått riktigt samma höjder.

Basia Bulat - Are You in Love?

Med sitt förra album Good Advice för fyra år sedan tog kanadensiska Basia Bulat steget från lovande till levererande. Den gången fick hon hjälp av Jim James att skapa sensationell varmt orkestrerad upptempopop. Hennes senkomna femte album är inte lika omedelbart, men faktiskt ännu starkare.