Om du någon gång skulle få chansen att själv skriva, spela in och sjunga en sång, för Guds skull, sjung som ett djur. Då kommer du höras längre än till dina föräldrars sovrum. Det är något jag är övertygad om. Jag har lärt mig det av islänningarna i Sigur Rós. De sjunger som valar. De har till och med ett eget språk. Kommer ni ihåg deras [I]BÌum BÌum BambalÛ[/I]? En av mina favoritlåtar. Låg vackert och svävade ovanför Fridrikssons [I]Angels Of The Universe[/I]. Sigur Rós senaste album, [I]Takk[/I], är av samma klass. Ni vet hur man ibland kan höra något nytt och tro att det är för bra för att vara sant? Den känslan får jag av Sigur Rós. Det är en blandning av My Bloody Valentine och Chopin Prelude Nr. 15. Låt nummer fem, [I]Hufupukar[/I], är drömsk. Väldigt drömsk och vacker med ett klinkande piano som är med dig från början till slut. [I]Saeglopu [/I]är så mycket Shostakovich att jag är beredd att ta tillbaka allt jag sagt om personligt tonfall. [I]Milano [/I]är en bitterljuv liten kärlekssaga som bara Sigur Rós kan skriva. Nick Drake? Ja, kanske Nick Drake också. Ända sedan jag läste en artikel i The Face någon gång i slutet av 90-talet med bilder på bandmedlemmarna bredvid ett par små, små hus på Island har jag följt bandet på avstånd. Det är jag tacksam för idag. Det är grandiost och vackert och ibland kan jag känna att jag inte är värd så mycket fint på en och samma gång. Känner ni igen känslan?Skivbolag:
Artist:
