Jag är ingen glad människa av naturen. Oftast är det de ångestosande männen med den sorgsna gitarren som följer mig genom min vardag. Då och då sjunger de om lyckliga slut och förstör min vision om romantiserad misär och fosterställning, de låtarna brukar jag lätt resignerat trycka förbi. Vill jag ha peppen är det så mycket enklare att lyssna på Blumchen. Finstämda män ska ej inge [I]hopp om livet[/I]. Salim Nourallahs andra soloskiva, han ingår även i duon Nourallah Brothers med brodern Faris, är det där undantaget som bekräftar regeln. Inledningsvis låter han som en halvdan kopia av två av de där männen jag gillat så länge, Josh Rouse och Elliott Smith. Röstmässigt är han ibland löjligt lik, men utan smärtan som färgar av sej som tidningssvärta på mina fingrar, leder, vrister. Men ju mer jag lyssnar desto mer träder texter och harmonier fram och Salim framstår mer och mer som min terapeut som med vakna, uppmärksamma och insiktsfulla strofer intalar mig att livet kanske är rosa ändå. Eller åtminstone kan bli. Allt fint kompat med ljuvliga stråkar och den där rösten som till slut blir hans egen. Han blir min bästa, närmsta vän som håller mig i handen, varsamt puttar mej framåt och släpper taget i precis rätt ögonblick och så cyklar jag iväg helt själv, utan stödhjul. Och det är nog rätt rimligt då hela skivan, som vad det lider mer och mer ekar Elvis Costello, verkar tillägnad hans lille knodd med varsamt förmanande titlar som [I]The World Is Full Of People Who Want To Hurt You[/I]. Men man behöver inte vara fyra år gammal för att ta till sig det mjuka, fina. Funkar alldeles utmärkt även för luttrade 29- åringar.Skivbolag:
Artist:
