Pearl Jam struntar på ett befriande vis i trender och medial praxis. När de väl tar något steg utanför sin bubbla är det inte sällan med en politisk ilska som musikaliskt går sin egen väg. Tyvärr är dock detta ofta en ganska tråkig väg.
De må vara ett av Seattle-grungens ikoniska band, men av deras tidiga sound är det bara smulor kvar. Detta är i sig inget dåligt, bandet har utvecklats och experimenterat friskt, vilket är härligt. Det har bara sällan resulterat i något bestående intryck.
Gigaton är ett brett album, som beter sig likt en grunge-version av ett kommersiellt Pink Floyd. Det är tjockt av intryck som inte är speciellt lättsmälta. Det berör stoner-ruffiga riff, komplexa låtstrukturer, enkelt akustiskt berättande och elektroniska popmelodier. Det sistnämnda resulterar i plattans intressantaste och melodiskt givande stund Dance of the Clairvoyants. Men det räcker inte när en stor del av materialet landar i ett alltför långsamt berättartempo av onyanserat gitarrspel.
