Bättre än något annat band fångar Pascal stämningen hösten 2016. Den klaustrofobiska desperation som uppstår när inga argument biter, när logik och rimlighet hånskrattas åt och när det högljutt auktoritativa roffat åt sig allt utrymme från det empatiska - den låter så här. Magknutarna när mobbarna tagit över och och ringen runtomkring nervöst applåderar för att inte riskera att bli nästa offer. Tidpunkten när det inte längre går att förhålla sig balanserat akademisk därför att människor i din och min absoluta närhet blir utsatta för de långa knivarnas nätter, medan de som säger sig förespråka nolltolerans och ordning och reda flexar sina muskler och småleende tittar åt andra hållet. Den låter just så här. "Snälla snälla snälla låt mig få känna, någonting annat". Så kvider Pascal i Pixies-inspirerade Hon svingar sitt svärd. "Det är ju inget fel på vardagen, det är ju någonting hos dig. Sök hjälp, hos verklighetsförmedlingen".
Musiken är hård, obekväm och svårsmält, och för första gången på skiva når Pascal både den säregna personlighet och den kompletta suggestion som de åstadkommit i sina bästa livestunder. Det finns inte längre några skäl att jämföra Isak Sundströms röst med fallna hjältars. ”Är det sant att jag är den enda”, sjunger han klentroget i Forever, och svaret är faktiskt ja. Hans Poison Ivy-twanggitarr svajar inte heller längre som en cool effekt ovanför Manuela De Gouveias och Mimmi Skogs dovt mullrande rytmsektion utan sömlöst integrerat i en illavarslande komplett helhet. Vackert är det inte. Men nödvändigt.
