Visst är det ”tyngre och slamrigare, argare och bittrare”, som Pascal uttrycker det, och suggestionskraften påminner i sina bästa ögonblick om genrens mästare Brända Barn. Tyvärr är de ögonblicken få, och istället manglar det jämntjockt tvärs igenom Judas Priest-covers och kärleksförklaringar. Gotlandstrions andra album lider dessutom svårt av de genanta texterna, som pendlar mellan internt gymnasialt nonsens och banala punkklischéer (”kom ner från korset, du har hängt där i 2000 år (…) och bjud mig på en öl”).
Skivbolag:
Artist:
