För den som med episka ambitioner ger sig ut i de dova och dystra popmarker som under årtionden trampats av svartklädda band med krautdrömmar, mungipor nedåt och tummade exemplar av Ett moln i byxor och Unknown Pleasures i tygpåsen gäller det att ha både allvarsamhet och melodikänsla nog för att inte fastna vare sig i gothgropar eller i popfällor.
Det är kvaliteter som Norma hunnit utveckla till sitt tredje album album, där vemodet är lika starkt som det underliggande och dåligt maskerade självförtroendet. De dunkla sinnesstämningarna, de gedigna arrangemangen och det starka låtmaterialet präglar deras vardag och deras fest, från en cigarettpaus mitt i strykningen i titelspåret till nedkyld ilska By the Poolside.
I synthigare stunder som Easy når de inte samma starka auktoritetsnivå, och de samplade banaliteterna i Spectacular Bid är onödiga. Men med spännande sidosteg som suggestivt glammiga S.A.D., där det går att iaktta drag av Cockney Rebel, hittar Norma sin egen identitet i relation till olycksbröder som The National.
