Efter snart 40 år har NOFX musikkarriär nått vägs ände. Double Album, punkrockarnas uppföljare till fjolårets Single Album, är tänkt som deras sista album någonsin. Och vad är ett avskedsalbum om inte en möjlighet att lämna lyssnarna med ett sista minne, som sammanfattar bandet på bästa möjliga sätt.
Och det är just med en stor dos humor och självironi som NOFX tar farväl av sina lyssnare. Istället för att vända sig till tårdrypande nostalgi går Michael Burkett, även kallad Fat Mike, självklart åt rakt motsatt håll. Han driver med Stephen Hawkings och sjunger om att bli spöad av sina brorsor, medan bandet bjuder på enkla riff och punkmelodier.
Bäst är låten Don’t Count on Me, som handlar om Fat Mikes självförakt och oförmåga att finnas där för sina vänner. ”Whenever you’re in need, or just feeling down / Remember that I’m probably on tour in a different town” inleder han. Men vad som börjar som en punklåt tar snart en oväntad vändning. Lite mer än halvvägs byter allt riktning och förvandlas plötsligt till ett reggae-outro, och en duett mellan Fat Mike och bandets multiinstrumentalist ”El Hefe".
Liknande händelser återfinns inte på albumet i övrigt, som känns som ett ganska klassiskt NOFX-album. De flesta av låtarna är under tre minuter och bjuder inte på några större överraskningar. Konceptet kan tyckas vara något dammigt vid det här laget, men bandet känns trygga i sig själva. Det är punkigt och rockigt, men framförallt roligt.
Låten om Stephen Hawkings, Is It Too Soon If Time is Relative?, är faktiskt oväntat rolig och dessutom ganska catchy. Att driva med en så älskvärd och dessutom avliden person kan tyckas magstarkt, men så är det också en NOFX-låt. Dessutom är det hela gjort med glimten i ögat: ”So lazy he could only write A Brief History of Time / He may be smart but to me he's just a creepy narcoleptic mime”. Den som tar illa vid sig av en sådan frasering lyssnar helt enkelt på fel album.
Även Punk Rock Cliché, albumets andra singel, hör till höjdpunkterna. Låten handlar just om att vara en punk-klyscha och är en känga i ansiktet på bandet själva, som får summera deras karriär på typisk NOFX-manér. ”We knew the risks / We played the game / With our own rules / We fanned the flames” sjunger Fat Mike över upptempo-gitarrer och ett enkelt trumbeat.
Och egentligen behöver mer inte sägas. Fat Mike och gänget har sagt sitt och efter fyra decennier av hänsynslöst musikskapande går bandet nu i graven. Åtminstone om man vågar lita på ett band som NOFX.
