Morrissey

Emelie Thorén 16:26 28 Mar 2006
Jag har ingen direkt relation till Morrissey. Jag har aldrig riktigt gillat honom, har till och med i diskussioner tagit ståndpunkten att jag hatar honom, enbart för att hålla igång argumentationen. Och visst, jag har väl gråtrunkat till några av hans låtar och jag har väl kanske hånglat på några indieklubbar till tonerna av några Smiths-anthems. Men jämfört med den stora flock fanatiker (läs äldre män) som finns där ute är det en fis i rymden. Och nu har han gjort en rock-platta. Inte svängig indierock som är så populärt, utan dov gubbrock i pompösa byxor. Exempelvis är introt på You have killed me är skrämmande likt D.A.D:s Sleeping my day away. Och så blir jag galen på att han är så dramatisk och självömkande. Jag menar, han är megastjärna med en glassig våning i Rom och han har mage att böja ner huvudet i väntan på bilan och sucka fram att "life is a pigsty". Sträck på dig, gubbe! Det var länge sedan det var synd om dig. Oavsett. Det är en bra platta. Precis på rätt sida stadiumrocken, med pampiga refränger av det slag som inte sätter sig direkt, men stannar i en livstid. Och så är det barnkörerna, de återkommer på flera låtar. De är helt makalösa och bygger upp de redan grandiosa styckena till stjärnorna. Jag vet redan nu att en ny generation popkids kommer att stå i natten och hytta med näven, skrikandes "there is no such thing in life as normal". Jag fattar ju varför Morrissey är så väldigt stor för så väldigt många. Han symboliserar det där utanförskapet vi alla känner ibland, visst, och han är (var) ganska het, jag vet, men när allt kommer till kritan så är det att han skriver musik så långt ifrån MTV:s dagsländor det bara går att komma. Den är inte gjord för att fastna, slentriantuggas och spottas ut. Den ska hålla i många, många år. Jag kan inte tala för hans nittiotals-plattor. Jag har inte ens hört alla, vill nog inte heller. Jag kommer heller aldrig älska mannen myten Morrissey så där förbehållningslöst. Men jag och Ringleaders of the tormentors möttes i tveksam motvilja, nu har vi så smått börjat diskutera en gemensam framtid.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Sara Wohlin Zerpe – Gör det nu

Jag blir alltid patriotisk när det kommer till norrländsk pop. Vare sig det är Säkert, Katohjärta Honungsvägen eller Duschpalatset. Ber om ursäkt för min Umeå–centrism, finns så mycket mer också! Till exempel norrbottniska Sara Wohlin Zerpe som nu EP-debuterar med Gör det nu. Det är en fin samling med svensk indiepop som alla som gillar det Annika Norlin gör bör lyssna på.

Dropkick Murphys - Turn Up That Dial

Den irländska folkmusiken får mig att bara vilja vråla rakt ut i luften. Dropkick Murphys har än en gång skapat ett själsligt krig inom mig. Precis som att aprilvädret skiftar, mellan regn och sol, väcker deras musik liv i helt skilda känslor som slåss med varandra.