Morrissey

Emelie Thorén 16:26 28 Mar 2006
Jag har ingen direkt relation till Morrissey. Jag har aldrig riktigt gillat honom, har till och med i diskussioner tagit ståndpunkten att jag hatar honom, enbart för att hålla igång argumentationen. Och visst, jag har väl gråtrunkat till några av hans låtar och jag har väl kanske hånglat på några indieklubbar till tonerna av några Smiths-anthems. Men jämfört med den stora flock fanatiker (läs äldre män) som finns där ute är det en fis i rymden. Och nu har han gjort en rock-platta. Inte svängig indierock som är så populärt, utan dov gubbrock i pompösa byxor. Exempelvis är introt på You have killed me är skrämmande likt D.A.D:s Sleeping my day away. Och så blir jag galen på att han är så dramatisk och självömkande. Jag menar, han är megastjärna med en glassig våning i Rom och han har mage att böja ner huvudet i väntan på bilan och sucka fram att "life is a pigsty". Sträck på dig, gubbe! Det var länge sedan det var synd om dig. Oavsett. Det är en bra platta. Precis på rätt sida stadiumrocken, med pampiga refränger av det slag som inte sätter sig direkt, men stannar i en livstid. Och så är det barnkörerna, de återkommer på flera låtar. De är helt makalösa och bygger upp de redan grandiosa styckena till stjärnorna. Jag vet redan nu att en ny generation popkids kommer att stå i natten och hytta med näven, skrikandes "there is no such thing in life as normal". Jag fattar ju varför Morrissey är så väldigt stor för så väldigt många. Han symboliserar det där utanförskapet vi alla känner ibland, visst, och han är (var) ganska het, jag vet, men när allt kommer till kritan så är det att han skriver musik så långt ifrån MTV:s dagsländor det bara går att komma. Den är inte gjord för att fastna, slentriantuggas och spottas ut. Den ska hålla i många, många år. Jag kan inte tala för hans nittiotals-plattor. Jag har inte ens hört alla, vill nog inte heller. Jag kommer heller aldrig älska mannen myten Morrissey så där förbehållningslöst. Men jag och Ringleaders of the tormentors möttes i tveksam motvilja, nu har vi så smått börjat diskutera en gemensam framtid.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av