Morrissey

Emelie Thorén 16:26 28 Mar 2006
Jag har ingen direkt relation till Morrissey. Jag har aldrig riktigt gillat honom, har till och med i diskussioner tagit ståndpunkten att jag hatar honom, enbart för att hålla igång argumentationen. Och visst, jag har väl gråtrunkat till några av hans låtar och jag har väl kanske hånglat på några indieklubbar till tonerna av några Smiths-anthems. Men jämfört med den stora flock fanatiker (läs äldre män) som finns där ute är det en fis i rymden. Och nu har han gjort en rock-platta. Inte svängig indierock som är så populärt, utan dov gubbrock i pompösa byxor. Exempelvis är introt på You have killed me är skrämmande likt D.A.D:s Sleeping my day away. Och så blir jag galen på att han är så dramatisk och självömkande. Jag menar, han är megastjärna med en glassig våning i Rom och han har mage att böja ner huvudet i väntan på bilan och sucka fram att "life is a pigsty". Sträck på dig, gubbe! Det var länge sedan det var synd om dig. Oavsett. Det är en bra platta. Precis på rätt sida stadiumrocken, med pampiga refränger av det slag som inte sätter sig direkt, men stannar i en livstid. Och så är det barnkörerna, de återkommer på flera låtar. De är helt makalösa och bygger upp de redan grandiosa styckena till stjärnorna. Jag vet redan nu att en ny generation popkids kommer att stå i natten och hytta med näven, skrikandes "there is no such thing in life as normal". Jag fattar ju varför Morrissey är så väldigt stor för så väldigt många. Han symboliserar det där utanförskapet vi alla känner ibland, visst, och han är (var) ganska het, jag vet, men när allt kommer till kritan så är det att han skriver musik så långt ifrån MTV:s dagsländor det bara går att komma. Den är inte gjord för att fastna, slentriantuggas och spottas ut. Den ska hålla i många, många år. Jag kan inte tala för hans nittiotals-plattor. Jag har inte ens hört alla, vill nog inte heller. Jag kommer heller aldrig älska mannen myten Morrissey så där förbehållningslöst. Men jag och Ringleaders of the tormentors möttes i tveksam motvilja, nu har vi så smått börjat diskutera en gemensam framtid.
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Maple & Rye - For Everything

For Everything är en långsam skiva som drar inspiration från Australien, en geografisk plats som sällan uppmärksammas inom de genrer som jag rör mig bland. I min värld tycks endast Londons mörka tvärgator och södra USAs motorvägar existera. Men Maple & Rye menar att deras verk är lika omväxlande som det australiensiska landskapet - urban stadsmiljö möter öken, möter regnskog möter berg.