Moneybrother gör musik som luktar sex. Svettigt, kletigt, på det bra sättet. Har alltid gett mej en känsla av ljusa sommarnätter, bitterljuvliga ångestfyllor och en bild av en gammal kärlek tatuerad på näthinnan. Det är makeupknull och hjärtskärande romantik, det är skitiga barer och cigarettröksförtärda lungor. Och javisst, det är massvis av glädje och stompiga ben, men alltid med en släng av nånting i bröstet som värker, som nånting man aldrig riktigt kommer över. Och jag får samma bultande bröst av denna nya.
Singeln [I]They're Building Walls Around Us[/I] går välförtjänt varm på indiegolven och känns en månad in redan som en klassiker. Och visst, de elaka tungorna säger att det är snott från Style Council - plattan är full av muntra flörtar, men jag tycker det är charmigt. Som partypuffen [I]My Lil' Girl's Straight From Heaven[/I] som hoppar jämfota, vinkar som en galning och skriker hej hej hallå till Thin Lizzys [I]Boys Are Back In Town[/I] till exempel.
Efter några lyssningar av albumet är det bara att konstatera att karln gjort det igen, en klockren ångestglädjesommarplatta, uppbackad av Sveriges kanske allra finaste medhjälpare. Plattan känns inte lika omedelbar som den förra, vilket alltid är ett plus i längden, men blåstrudelutterna och powerballaderna är lika fab. Det är en krampaktig vädjan om att någon måste stanna kvar, herregud du måste stanna här hos mej, och det är farväl och uppbrott utan dramatik, med bara en uppgiven och darrande sista utandning. Desperationen och den nakna huden är också där. Storslaget och pampigt väller arrangemangen ut ur högtalaren och man vill ömsom slå nån på käften av vanmakt, ömsom burra ner sej under ett IKEA-täcke med nån man gillar och bara titta så där fånigt in i varandras själar som man gör ibland när man av ren glömska droppat garden i mer än två sekunder. Patetiskt kan tyckas, men det är sån man blir när man lyssnar. Nån med känslorna utanpå. [I]Skivan släpps den 2 mars.[/I]Skivbolag:
Artist:
