Mitski är tillbaka med sitt sjunde album. Hon fortsätter att överraska, imponera och göra en fundersam på samma gång. Det här kan potentiellt vara albumet hon vill bli ihågkommen för.
Den amerikansk-japanska låtskrivaren har en bred musikalisk katalog som spänner över genrer som indie, punk, rock och kammarpop. Hennes textförfattande har alltid varit svårtolkat, men det är även artistens styrka.
På sitt senaste album The Land Is Inhospitable and So Are We utforskar Mitski ljudlandskap inspirerade av USA:s sandiga områden. Det finns allt ifrån storslagna orkestrala arrangemang till lätta akustiska gitarrer som skapar en stämningsfull amerikansk vintage-atmosfär.
Mitt största problem med skivan är Mitskis förtjusning i reverb och ett knaprigt sound, det dränker upplevelsen i nostalgins farliga egenskaper, och ibland är det nästan kämpigt att lyssna på.
Artisten ska dock hyllas för sin förmåga att iscensätta sin solitära, romantiska resa fylld av smärta. Låtar som My Love Mine All Mine och Heaven gör mig varm om kroppen och det är just de lugna spåren som lämnar avtryck.
The Land is Inhospitable and So Are We är Mitskis mest organiska och råa album ljudmässigt, det visar sig dock vara hennes närmaste fiende och vän på samma gång. Likt hur hon utforskar teman kring intimitet och lidande, så återspeglar det hur musiken kan vara underbar men samtidigt besvärlig.
Det är mycket att ta in, men om några år hoppas jag få en annan uppfattning av hennes senaste album. Till dess får jag avnjuta klassiker som Lush eller Bury Me At Makeout Creek.
