Så här går historien om när Milk Maid räddade sitt andra album från en total sågning till en ljummen trea. Det började med ett hejvilt blandning av genrer som är – som Daniel Westling brukar säga – all over the place. De lånar värmen från surfrocken, det drägliga från shoegazen och självaste Simon & Garfunkel från mina föräldrars skivsamling. Egentligen borde jag jubla. Men trions eklektiska pop blir enerverande redan efter tre spår. Det finns ett undantag, en strimma hopp som mynnar ut i ett post-rockigt avslut på Old Trick. Då kan jag leva med dem, så länge Martin Cohen håller käften.
Skivbolag:
Artist:
