Efter tre hemmasnickrade album som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig släppte Loney, Dear 2006 Sologne. En enad kritikerkår betade av svenskans samtliga superlativ i kampen om att hylla skivan mest, och den rönte stor uppmärksamhet även i utländska indiekretsar.
Nu är det så dags att följa upp den något oväntade framgången. På Dear John fortsätter Emil Svanängen att odla sin lågmält orginella singer/songwriter-pop, och han gör det med större finess än någonsin tidigare. Låtarna är mer distinkta, mer varierande, ja, bättre helt enkelt. Även om det tar ett tag att inse det. Dear John kräver nämligen inlyssning, och är den sortens skiva som vecklar ut sig successivt. Från ingenstans dyker små detaljer upp, och plötsligt förstår man inte hur man kunde missa det där munspelet, den där makalösa åsktrumman, mobilsamplingen eller, för den delen, technobeatet vid första lyssningen. Det är vackert och sorgset, utan att bli ömkligt. Gott så.
Men hur jag än lyssnar hör jag inte det där magiska som fått den samlade kritikerkåren att gå upp i någon slags kollektiv brygga. Jag kommer på mig själv med att vilja älska skivan mer än jag faktiskt gör, för det är en så fruktansvärt sympatisk och förväntningsinfriande uppföljare. Men det går inte.
Efter de spelningar som krävs för att lyssna in sig på Dear John uppstår nämligen en viss mättnad, och den nyvunna variationsrikedomen ger också upphov till en känsla av att det inte riktigt håller ihop. Den här skivan är spretigare än Loney Dears tidigare. Samtidigt går det inte att komma ifrån att låtarna är så mycket bättre, vilket gör känslan av att allt inte hänger samman än mer frustrerande. Med ett tydligare ramverk hade det här kunnat vara ett litet mästerverk. Som det är nu är det en värdig, och mycket lyssningsvärd uppföljare.
