Efter det mer rockorienterade soundet på 2011 års Born This Way har Lady Gaga återgått till framgångsreceptet från den explosionsartade debuten The Fame - danspop i sitt allra mest storslagna utförande. Även temamässigt skiljer sig albumet från sin föregångare. Stora ämnen som religion, feminism och självförbättrande får här stå tillbaka för ett något ytligare ämnesomfång. Texterna, ofta ledda av populärkulturella referenser med utgångspunkt i sex, droger eller modehus, sätter stundtals en betydligt personligare prägel på musiken. Dock i ständig balansgång mot det banala, en balansgång som ibland slår över: "Touch me, touch me, don't be sweet/Love me, love me, please retweet". Utvöver självklara arena-anthems som Gypsy och Applause står det på pappret något märkliga R.Kelly-samarbetet Do What U Want ut som albumets höjdpunkt. Gagas talang för popmelodier och hitrefränger lyser återkommande igenom, alltför ofta överröstas dock detta av spretiga element från popmusikens allra mest avlägsna hörn, en ibland ogynnsam effekt av hennes till synes gränslösa kreativitet.
