Varför känns Kents skivor ständigt som ett samarbete mellan en vilsen gymnasieelev och en berusad skivbolagsdirektör? Tillbaka till samtiden osar av intellektuell osäkerhet och fantasilösa metaforer som lyfts fram av ett enormt pr- och journalistmaskineri. Kent och Sony BMG bjöd 400 specialinbjudna gäster till Köpenhamn för att lyssna på nya skivan. Endast utvalda, trogna och vänligt inställda journalister ges intervjuer.
En Kent-antologi från Sonic koordineras och ges ut lagom till skivreleasen. Och två av Sveriges mest kända företag – rockbandet Kent och Sony Ericsson – gör affärer ihop. Det är ett imponerande maskineri.
Men Kent vet fortfarande inte hur man skriver en låt. Tillbaka till samtiden är en, i bästa fall, samling obegripliga textfragment förpackat i elektronisk synthdisco och Depeche Mode-rock.
Av detta har Kent byggt en karriär. Att, genom ett mastix av nostalgi och melankoli, slå an en sträng som kan vibrera i okomplicerade människors inre. Detta är Kents expertis – att varken leverera fråga, svar, tanke eller berättelse. Eller ens slå an ett tema. Varför bandet fortfarande måste ses som ett fattigmans-The Cure, en introduktionskurs i barnlitteratur eller en kvantitet goth-light om ni så vill.
Tillbaka till samtiden är fortfarande musik för människor som uppfattade debuten Kent som något hjärtskärande på 90-talet och gärna ser sig återvända dit.
Och där har vi Kent-fansen. Människor lika självgående och kritiska som cocktailbär. Människor, som på fullt allvar, klär sig i vitt på order från en hemsida.
Människor som ser en grupp familjefäder med bostadsrätter som ”outsiders”.
Människor som upplever ett band trovärdiga som så fundamentalt saknar artistiskt motiv att de måste sälja sig till ett mobilföretag för att överhuvudtaget motivera sig till att fortsätta.
Ja, Kent-fansen är udda. Mer udda än dart-groupies och lika hängivna som klamydia. Vad dessa människor finner attraherande i tomma, svepande och illa författade textrader som ”Ingenting är ingenting…” (Ingenting), ”När alla klockor slår tolv/synkroniserade som ett dansgolv” (Vid din sida) eller ”Det blir synd om den som kastar första stenen/Alla vet att stormen kommer” (Våga vara rädd) är, för mig, omöjligt att svara på. Jag kan bara spekulera att det ger lyssnaren total frihet att fylla musiken med sina egna individuella drömmar och projiceringar.
Kent ger oss en modellsats av ett standardband – fyra instrument-män av medellängd från av en småstad – som vi sedan, själva, får plocka ihop. Utan instruktioner.
Budskapet blir: ”Vi är Kent – gör vad ni vill med oss”.
Detta är Kents framgångsrecept. Fundera på det innan ni lägger er ikväll och somnar till tonerna av 747. Ni kommer att vakna upp och gråta över att ni låtit en avgörande del av ert liv definieras av antiintellektuell, dramaturgiskt definitivt förutsägbar, Nina Rochelle-rock.
Nu fattas det bara att Johan Renck och hans mössa regisserar nästa video så är vi hemma. Men dagen då Kent, eller ”ett Sisters of Mercy för barn” som min farmor kallar dem, fyller sina elektroniska syntrockslingor och mörka eurodisco med substans ska jag stilla applådera. Till dess är Tillbaka till samtiden tröttsamt igenkännande och mycket lätt förlorad ur minnet.
