Jag tänker att det nonchalanta skrivandet tidigare var förbehållet de något narcissistiska, alternativt extremt självgoda och smått ettriga personerna, ägnade sig åt. Där förmågan att gå till överdrift automatiskt ledde till en absurd komisk underton.
Nu är det nonchalanta skrivandet istället en arena för dem som väljer att skriva om vardagens mest oromantiska företeelser. Något som kan få en att krypa ihop bakom skämskudden alternativt lyfta dagens tyngsta bördor. Julia Adams säger Fuck det där och sjunger om att spela monopol och att käka knäckemacka med mjukost på. Det fungerar och framförallt förstår man att Julia Adams har en skön inställning till Konsten att leva.
Julia Adams är en glasklar diktare och tonsättare som kommer kunna beröra varenda mulen människa där ute. 1990 känns ungefär som skoldiscot i trean med technobeat a la Robyn och 90-tals referenser i mängder. I Julia, knyter Adams och Beatrice Eli an till varenda lyssnare och förlåter oss för allt dumt vi gjort mot oss själva. En fantastiskt fin låt. De vackra, avskalade och genialiska melodierna tycker jag är genomgående genom hela Julia Adams album. Om det så är i en formen av en drömsk kram som Stockholm eller mer sansad pop som Torka min kind. Med det når Adams fenomenala höjder med relativt enkla medel. Det är precis som att Konsten att leva är flickrums-poppen, som gråtit en del, kört på, växt upp och nu är sådär tryggt härdad i själen.
Julia Adams - Konsten att leva
Skivbolag:
Artist:
