En av anledningarna till att jag älskade Jónsi och Alex fjolårsalbum Riceboy Sleeps var att Jónsi där hade vett att hålla munnen stängd.
På sitt nya soloalbum låter han tyvärr de falsettfastnade stämbanden vibrera hejvilt, och gnälla sönder varenda enskilt spår. Melodierna är sockersöta, och det folktroniska upplägget ekar lite väl mycket naturkraftsvurm för min smak. Lite som om milleniumskiftes-Björk hade gjort soundtracket till Avatar.
Skivbolag:
Artist:
