Sist Nöjesguiden recenserade Jelly Crystal var det hans EP Ily som fick toppbetyg. Nu lite mer än ett år senare kommer Filip Johnsons, som han egentligen heter, andra studioalbum Prince. Men frågan är om det håller samma standard som senast?
Plattan börjar med singeln Mary Jane som direkt vaggar in en i hans alldeles egna sound. Det är indie blandat med funk, soul och r'n'b, bara för att nämna några av de genrer som han sömlöst väver in i sin musik. Det experimentella i att blanda fritt mellan genrer följer som en röd tråd genom hela plattan. Man slungas från den funkiga och varma Don Lemon till den hjärtskärande och råa Leave me, leave me alone som känns ända in i benmärgen.
Mest poppig är San Pedro som med tempo och körer påminner om en annan svensk briljant musiker, Augustine. Men Jelly Crystal är väldigt egen i sitt ljud och får inte förväxlas med andra. Dock så får han gärna beblanda sig med andra. Samarbeten så som I Tryyy med Seinabo Sey på Ily visar att han är mycket skicklig på att skina tillsammans med andra artister. Det är något som man saknar på Prince som nästan är helt utan features.
Men trots avsaknaden av gästartister så håller albumet en otroligt hög standard. Den är modern, varm, rå och når hela vägen fram till både hjärtat och öronen. Alla åtta låtar på plattan känns självklara och man vill bara höra mer och mer. Det tyder på att han har lyckats, men inte hela vägen till ett toppbetyg som sist. Kanske är det just saknaden av gäster, eller så är det något helt annat som gör att det faller precis på målsnöret. Men albumet är fortfarande riktigt, riktigt bra — och jag ser redan nu fram emot vad nästa steg är för en sådan vågad och unik artist!
