Klippet där Kendrick Lamar sitter i studion och hör Jay-Zs hungriga gästvers på Bitch Don’t Kill My Vibe för första gången är ett av de finaste Jay-ögonblicken på många år. En värdig arvtagares ödmjuka beundran inför idolens sista tappra, men likväl enastående, försök till att stanna kvar i finrummet. Att se Kendrick i helgen twittra ”4:44. WOW. MASTER TEACHER” piggar upp på samma vis. Och visst finns det likheter i upphovet till reaktionerna, även om den finnesmässiga fulländningen från den versen här är utbytt mot en sällsynt ärlig närhet. Det har alltid funnit element av introspektion i Jays musik, men aldrig tidigare har han så fullständigt blottat sin otillräcklighet.
I återkommande rader av botgörande självrannsakning ber Jay-Z om ursäkt till sin familj. På den känslomässiga rivstarten Kill Jay Z talar han till sig själv: ” You'll never be enough, let's just keep it real, Jay-Z”. Det är inte bara undfallenheten som är värdig en 47-årig trebarnsfarsa. Soullooparna är elegant nedstrippade. Inga övergjorda Kanye-effekter eller svulstiga Just Blaze-trummor. Bara No I.D.s smakfulla fingertoppskänsla och signaturlösa anspråkslöshet.
