Den tidigare White Stripes-medlemmen Jack White har legat lågt de senaste åren för att ducka sitt dåliga rykte i pressen, men nu återvänder han med två album under 2022. Turnéstarten i Detroit inledde han med att både fria till, och gifta sig med, sin flickvän. Det är inget blygsamt återinträde, dock utan press och intervjuer.
Under sin karriär har han blivit arresterad flertalet gånger för att ha slagit ner andra musiker, och efter skilsmässan från sin andra fru Karen Elson fick han besöksförbud. Det har gjort att White tagit rollen bakom andra artister på sitt skivbolag Third Man Records sedan dess.
Fear Of The Dawn är det första av två album, Entering Heaven Alive släpps i juli. På det nya albumet är det som att White har slängt allt han tidigare gjort åt sidan, för att kasta sig själv in i ett rörigt kaos, ofta med övernaturlig tematik. Här hänger han sig åt mörkret, och det är en ilsken och plågad, ofta självömkande och hämndlysten, White som tar plats i både text och musik. På omslaget tycks han stå i ett raserat hem.
Grunden från åren med White Stripes som är så fruktansvärt bra finns där, och en oerhörd teknisk skicklighet hos White som spelar dem flesta instrumenten själv, och väldigt bra. Men alla spår har fått en slags extra allt approach, det låter som att det är fem låtar lagda ovanpå varandra. Genremässigt flirtas det med alternativ progressiv metal och industrimetal, soundet är långt mycket hårdare än något White gjort innan.
Det är distat, excentriskt och repetitivt, White skriker sig igenom de flesta låtar. Musiken innehåller ofta haltande rytm med polyrytmiska inslag. Det är stundtals tilltalande, som på Hi-De-Ho och Eosophobia där experimentlustan glänser balanserat och eftertänksamt. Men albumet står mest och stampar på samma plats. Det är så pass urspårat att det blir smaklöst.
På Fear Of The Dawn har White byggt upp ett kraftfullt men klaustrofobiskt ljudlandskap som säkerligen för honom är en frigörelse, en slags katharsis där han slår sig fri från sin position som missförstådd och utstött. Men jag kan inte ta till mig något utan att sakna hans musik från 00-talet. Kanske blir nästa album mer balanserat.
