På sitt nya album möter vi en yngre och naivare version av sångaren Sam Beam. De akustiska gitarrerna påminner om den mänskliga pulsen, som ändrar takt beroende på vilken riktning sången tar.
I pressutskicket beskrivs detta som hans “förlorade” debutalbum. Mellan 1998 och 1999 spelade Sam Beam in elva låtar, men med åren glömdes verken bort. Som tur är hade en tidigare rumskamrat kvar samlingen – som nu har släppts drygt 22 år senare.
Albumet rör sig inom samma väggar som Sam Beams övriga verk. Ett vandrande tempo, gitarrerna och den sköra rösten. Den som sluter ögonen kan enkelt se verkligheten som singer/songwritern beskriver.
Samtidigt är det märkbart att musiken är skapad av en ung artist, som fortfarande letar efter sin väg framåt. I flera låtar är det uppenbart att Leonard Cohen är den stora idolen. Framför allt gäller det introlåten Why Hate Winter, som direkt för tankarna till Suzanne.
Det finns en slags oskuldsfullhet över albumet. Det är trånande, naivt och uppriktigt. Mycket är sig likt med Sam Beam, men musiken har pyntats med en stor dos ungdom.
Bästa låten är Ex-Lover Lucy Jones.
