Det är en svår balansgång de sysslar med, [ingenting]. De döper sin tredje skiva till Tomhet, idel tomhet och låter den handla om Gud, livet och döden, allt framfört på ett sällsynt pretentiöst och samtidigt übernaivt vis. Banalitetens gräns är hårfin, och ofta landar [ingenting] på fel sida. Texternas utstuderade enkelhet gör vissa av de ljuvliga popmelodierna olyssningsbara, medan andra, i synnerhet de gästade, är omöjliga att motstå. De mer bredbenta rockinslagen råder det dock ingen tvekan om att man hade kunnat hoppa över helt och hållet.