Den 23-åriga engelska sångerskan och låtskrivaren Holly Humberstone har nu släppt sitt debutalbum Paint my bedroom black. Holly har under sina tre år i rampljuset gjort allting från att vara förband åt Olivia Rodrigo till spelningar världen över. Frågan är om det var värt att vänta tre år på den första plattan?
Hennes första EP Can you afford to lose me? är en tydlig föregångare till albumet. Den släpptes för snart ett år sedan vilket gör att musiken inte hunnit utvecklas så värst mellan släppen. Alla 13 spåren påminner mycket om hur man hört henne tidigare. Det finns både för- och nackdelar med det. En fördel är att fansen inte kommer bli besvikna, men en nackdel blir att man går miste om en chans till att vara lite experimentell.
Något som Holly Humberstone är mästerlig på är att skapa bilder i lyssnarens huvud. Hon målar med orden som en ung, brittisk Markus Krunegård. Rader som “Don’t make me stand outside in the pouring rain with a freshly ripped human heart from my ribcage” beskriver den desperata känslan man känner när man är riktigt, riktigt kär på ett sätt som inte är apelsin-TV och det är fräscht! Raden är för övrigt tagen från Into your room som är den i särklass bästa låten på plattan.
Ghost me, Elvis impersonators och Room Service är alla tre också i världsklass. Men det finns lite för många utfyllnadslåtar på skivan som inte riktigt engagerar en nog för att albumet ska bli en hit. Det är tråkigt, för Holly har alla komponenter för att nå hela vägen fram till en debut minst lika bra som för stora artister som Lorde eller turnékompisen Olivia Rodrigo. Men det saknas någon i teamet som säger åt Holly att döda sina darlings. För hade det hänt så hade albumet nått hela vägen i mål — istället för att få slut på bensin halvvägs.
