The Hellacopters

09:55 2 Oct 2000
Hellacopters framgång beskrivs ibland av mindre vetande (fram till för ett par år sen - inte minst i musikbranschen) som ett första klassens fenomen. Hur kunde ett gäng svenska enormt dedikerade, på gränsen till nördiga, hard rocking dudes next door bli så stora när inte Facer blev det (skriver "blev" eftersom de är körda)? Har folk blivit galna, tappat all smak och förmåga att inse vad som är coolt? Nej, för en gångs skull är massan och jag eniga om vad som är bra, på riktigt och svänger bäst - Hellacopters. Okej att det krävdes år av närmast megalomaniskt turnerande jorden runt för Hellacopters innan frukterna kunde skördas i form av ett riktigt fett kontrakt med megabolaget och att produktionstakten på skivorna påminner om det väloljade maskineriet i tomtens leksaksfabrik som vi ser varje julafton. Otroligt nog har det inte påverkat den musikaliska kvaliteten nämnvärt. Målmedvetet och passionerat har bandet byggt upp en mycket stor skara av lojala fans över nästan hela världen. En Hellacoptersplatta säljer 100 000 exemplar. Så är det bara. Det är en bra siffra och smått sensationell sett till hur bandet låter. Mycket av framgången beror givetvis på att det är högsta kvalitet på varorna. Eftersom Hellacopters vägrar att stelna musikaliskt, samt att de älskar så mycket musik att det finns en hel hög av genrevarianter att avverka, är riskerna för mellanplattor mindre samtidigt som bandet lär stå på tårna av iver att få dundra in i nästa obskyra musikaliska skattkammare. Om förra plattan, [I]Grande Rock[/I], var bandets variant på Kiss kring [I]Rock 'N Roll Over[/I] och [I]Love Gun[/I], är detta en något smalare, mer energisk och gubbigare platta. Ljudbilden och soundet är generellt lite väl finpolerat för Hellacopters bästa och tyvärr är ett par låtar kraftigt märkta av Chipssjukan. Kiesbye i efternamn. Smittan vars elakartade baciller bryter ner kättjan hos den bästa av låtar till något så osexigt som en toksmattrande, impotent ljudvägg utan dynamik eller blod. Och jag tycker nog att Nick Royale kunde tagit lite mer tid på sig med låtskrivandet innan de gick in i studion. Eftersom han är en av landets mest begåvade låtskrivare kräver man riktigt bra grejor och somligt når kanske inte upp till normal Nick Royale-standard här. Trots detta är skivan späckad av grymma låtar. Refränger, riff och ripoffs ligger och kokar med ekon av Radio Birdman, Union Carbide, Nickes perfekta rockröst, Back In The USA, kvinnokörer och en mängd annat mer eller mindre klichébehängt stuff som stavas R-O-C-K.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!