När Fever Ray går in i den radikala kärleken förnyar hen inte bara ett trött koncept utan också sitt eget sound.
Karin Dreijer är äntligen tillbaka under sitt artistnamn Fever Ray efter ett femårigt uppehåll. Solodebuten från 2009 bröt tydligt av från musiken hen gjort i syskonduon The Knife, det var nattsvart och dränkt i ångest. Uppföljaren som kom åtta år senare var desto ljusare, temat var att hitta sig själv i sexualiteten och arbeta igenom skammen som kom med det. Efter att långsamt ha rört sig ur mörkret på tidigare projekt är nu Fever Ray framme vid den rätt så oundvikliga anhalten för många artister: kärleksalbumet.
Det kanske tycks oväntat, men vem bättre än Fever Ray för att ge en färsk blick på ett så uttjatat koncept. För det är så klart inget krystat eller smetigt över Radical Romantics. Det utmanar, skrämmer och tänjer på gränser, men det är också utforskande, revolutionärt och frigörande. Själv ser hen det inte som en hyllning till kärleken, utan snarare till att våga vara ärlig mot sig själv i kärleken.
Den studsiga euforin och lekfullheten som kanske främst känns igen från The Knife är tillbaka, tydligast är det på Kandy. Syskonet Olof gör också några instick som producent på albumet, vilket är deras första samarbete på åtta år. Men Olof har hållit sig utanför låtskrivandet. Till skillnad från duons tidigare så filosofiskt referenstunga musik använder Dreijer istället ett brett galleri av karaktärer för att utforska olika sidor inom sig själv.
Dreijer verkar vara tillfreds och har hunnit landa i sin queera identitet. Soundet känns helt klart igen och är fortfarande distinkt eget, men det är något mer utkristalliserat. Ljudbilderna är större, paletten som det målats med bredare. Som alltid är de krispiga produktionerna luftiga med stora reverb. Det är berättelser som hela tiden byggs på. Alla ljud får ta plats och varenda ett har ett syfte, även de mer humoristiska som låter som muterade popinslag. Men på Radical Romantics är dynamiken mellan ljuset och mörkret bättre balanserad än innan. Det är en sann fröjd att lyssna på. Ständigt överraskande och stimulerande.
Producentduon Trent Reznor och Atticus Ross gör inhopp på låtarna Even It Out och North, ett ljuvligt samarbete. Här möter deras industriella sound Dreijers träffsäkerhet. Helt klart ett av årets mest intressanta samarbeten.
Fever Rays musik har ofta blivit beskriven som mystisk och melankolisk. Ett sätt att mystifiera det man inte begriper sig på eller vill ta till sig, skulle jag vilja hävda. Men nu borde det vara omöjligt att blunda för den inbjudande lekfullheten. Om de tidigare albumen redan var en fullpott, känns det som att betygsskalan inte räcker till för att understryka hur fulländat det nya albumet är. Men jag får väl nöja mig med en simpel sexa. Att mäta Fever Ray med annan musik är en rätt lönlös uppgift, hen existerar på sin helt egen skala.
