Att inte döma ett verk efter dess omslag är en läxa lärd sedan länge. Ändå går förväntningarna i högvarv när jag ser Leslie Feist försöka ta sig igenom trädörren och den blomprydda väggen och över till njutningen. Och hon kommer minsann över till andra sidan, för njutningen finns där för såväl Feist som för den mottaglige lyssnaren.
Feists femte album är ett album skapat med värme och intimitet. Sällan går musik så nära det sensuella och sällan känns det så äkta. Äktheten är ett återgående tema. Arrangemangen ligger i det mest sparsamma laget, produktionen kan närmast beskrivas som opolerad lo-fi och det är oftast bara Feists röst som på egen hand ingår i ett musikaliskt klimax. Det hela hade lika gärna kunnat vara en direktinspelning från replokalen. På många sätt har Feist öppnat upp dörren för intima studioalbum som för musiker och lyssnare närmare.
