Elinas debutalbum Whatever Happens Now har nästan hunnit bli två månader gammalt. Men det är värt att lyfta fram, eftersom det till stor del gått den svenska publiken förbi – även mig. Desto bättre har det gått internationellt, där Elina lyfts fram som nästa stora namn på popscenen.
Sedan 2018 har Elina Stridh släppt solomusik, men hennes låtskrivande känns nog främst igen bakom artister som Neiked, Zara Larsson, Astrid S och Maroon 5. Men själv drar hennes egen musik åt ett betydligt mer lågmält håll. Inspirationen är enligt henne själv 60- och 70-talets musik, särskilt från artister som Joni Mitchell och The Mamas & The Papas. På hemmaplan är soundet lätt att jämföra med artisten Leon.
Whatever Happens Now är en kort samling på nio låtar. Utformningen är liknande, innerliga pianoballader som lätt skulle kunna vara soundtrack till en samtida indiefilm om olycklig kärlek. Albumet visar särskilt på Elinas starka talang som låtskrivare, där byggstenar sömlöst flyter ihop helt naturligt. Men också hennes fingertoppskänsla för melodiskrivande och ackordval, som matchas träffsäkert med hennes innerligt inlevelsefulla röst.
Är det något som hade varit intressant att höra från Elina är det uptempo, vilket hade kunnat ge albumet en större dynamik. Ibland är det helt enkelt lite för friktionslöst. Det hade kontrasterat den melankoliska framtoningen. Nu målas det främst i svartvitt, även om det är nog så rikt i sig självt.
