Hur ofta har man inte blivit knäckt när man väl fått tag i en sedan länge emotsett platta? Inte sällan beroende på att de löjligt högt ställda förväntningarna ockuperat hjärnan som en cementerad tvångstanke, vilket gjort intrycket orättvist blekt. Å andra sidan lyckas en platta nästan alltid luckra upp cementen om den är tillräckligt fascinerande. Om den kan förmedla ett igenkännande, en känsla som får dig att lyssna.Redan på andra spåret [I]One Four Seven One[/I] förstår man att Arab Straps [I]Elephant Shoe[/I] inte är någon ljudkuliss. Totalfokuserad tar man in varje uns av låtens portastudio-brus, trummaskinens slöa repetitiva monotoni, en försiktig, underskönt sorgsen gitarrslinga och Aidan Moffat, vars röst vittnar om onaturligt många timmar utan sömn. Efter drygt tre minuters kontroll höjer han rösten en aning och brister ut i ett "Just shut the fuck up, and tell me bye bye bye", på ett sätt som känns allt annat än manierat. Och man tycker sig förstå vem han talar till och varför han ber henne hålla käften och göra slut. Om sedan den egna versionen är med verkligheten överensstämmande eller inte spelar mindre roll. Lyckas man skriva låtar som engagerar lyssnaren att måla upp tänkbara scenarier i skallen har man lyckats. Det är omöjligt att uppfatta majoriteten av orden i någon av plattans elva låtar eftersom de sluddras/pratsjungs fram med varierad styrka på skotsk accent. Men det är sekundärt, orden i sig spelar mindre roll när man låter man så uppgiven och desillusionerad som Moffat gör. Hans texter handlar om det vi alla mår dåligt av och bävar inför: svek, rädsla, uppbrott, bitterhet, otrohet, svartsjuka och desperation. Till skillnad från många andra textförfattare som verkar inom samma innehållsmässiga område lyckas Moffat engagera. Dessutom ger Arab Strap sina stukade ord en ovanligt vital musikalisk fond att luta sig mot. Småskaligheten och lågmäldheten finns hos Arab Strap, precis som den gör hos nästan alla band som verkar i samma emotionella texttradition. Men skottarna nöjer sig inte med att som så många andra bara låta ödsliga och ledsna. Deras experimenterande med såväl solid taktfasthet som försiktiga bakgrundsrytmer gör dem till någonting annat än sina amerikanska musiksläktingar. Att ett band som The Cure, vid tiden för [I]A Forest[/I], också inspirerat dem känns när man lyssnar på plattan. Både rent soundmässigt och i de spartanska, suggestiva tempostegringarna ekar influenserna klädsamt. I detta ligger också en stor del av min högaktning för Arab Strap; modet och begåvningen att våga göra något nytt. Det hade varit så lätt för dem att bli ännu ett i raden av Palace Brothers-band, men tursamt för oss nöjde sig inte Moffat och Middleton med det. Att droppa ytterligare titlar är egentligen dumt eftersom hela plattan är ett 57 minuter långt, gyllene tillfälle att spä på dina egna känslor eller teorier om saker som svider i själen. Men jag måste nämna den sju minuter långa [I]Autumnal[/I]. Ruskar den inte tag i dig blir jag förvånad.Skivbolag:
Artist:
