Duvchi - This Kind Of Ocean

Sofie Andersson 00:00 4 Dec 2020

Efter sitt senaste albumsläpp 2015 har Duvchi ägnat sig åt att skriva och producera musik till internationella höjdare. Men de senaste fem åren har trots framgångar för låtskrivaren också präglats av en stark stress. This Kind Of Ocean skildrar låtskrivarens väg tillbaka till ett välmående kreativt sinne, sitt artisteri, till Duvchi.  

Det milslånga världshavet mellan Sverige och Amerika är vad som fått symbolisera både de geografiska men också psykiska skiljaktigheterna som två separata liv på vardera sida Atlanten kan innebära. Ett avstånd som Duvchi genomgående behandlar mer eller mindre på alla spår. Låtarna ger till en början plats för de mer dämpade, lågmälda känslorna för att tillsist blomma ut i crescendon av drivande bas och lyckorus. Duvchi fortsätter att utforska och testa nya saker med sin egensinniga röstproduktion. I varje låt pulserar en förädlad kreativitet som både känns genuin och autentiskt. 

Det som gör This Kind Of Ocean till en av de mest innovativa och kraftfulla produktioner i år är det faktum att albumet lyckas vara lika mycket ett auditivt mästerverk som ett visuellt. Till albumomslaget och den häpnadsväckande musikvideon till Geronimo är det ett kreativt samarbete mellan Duvchi och den svenska konstnären Simon Stålenhag som ligger bakom. Tillsammans med musiken skapar det en berättelse och tillflyktsort, för lyssnaren att försvinna i.  

I en tid där just avstånd talar till dem flesta, blir This Kind Of Ocean en tröstande och omsorgsfull kram. Ett möjligt utlopp och en försoning. För en kort stund känns det som att havet underkastar sig Duvchi, istället för tvärtom.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.