Inom astrologi är passion en av de starkaste egenskaperna hos en Skorpion. Passionen och intensiteten visar sig i Skorpionens relationer men kan också fungera som drivkraft inom karriären och personliga framgångar. Drake kanaliserar sitt stjärntecken och agerar praktexempel av det med dubbelskivan Scorpion, där A-sidan är med rapfokuserad medan B-sidan är en mjukare R&B-vibe. Ljudmässigt påminner soundet om Drake under Take Care-eran anno 2011, vilket känns föga förvånande med tanke på att han på de senaste projekten varit så on trend att han ibland kritiserats för att följa vinden för mycket. Men skorpionen är även en naturlig ledare som folk gärna lyssnar och följer, och här kan han utnyttja sina lojala fans. Vad än Drake släpper, säger eller postar kommer hans fans stödja honom.
Ibland leder intensiteten hos en skorpion till svartsjuka och dramatik och den kan lätt inta en försvarsposition. Drake håller hårt i sin Good Guy-titel även på denna skiva, trots beefen mellan honom och Pusha T som utspelade sig nyligen, där det uppdagades att Drake har dolt att han har en son. På Emotionless bekräftar han ryktet med texten ”I wasn’t hidin’ my kid from the world/I was hidin’ the world from my kid” (det roligaste i hela den här grejen är påståendet att barnet heter Mahbed i mellannamn och att textraden i God’s plan ”I only love my bed and my momma I’m sorry” egentligen syftar på Mahbed och inte my bed!). Scorpion är perfekt paketerad och producerad enligt Drakes höga standard, men innehållet lämnar en måttligt besviken. Trots 25(!) spår, som tyvärr kändes ospännande och lågmälda, var min enda tanke ”Var det inte mer än så?”. Till och med Michael Jackson (!!!!!!!va!!!!!!!!) som finns med på låten Don’t Matter To Me kan inte rädda den lätt sömniga dimman som ligger över projektet. Det som överraskar mest på skivan är hur vass hans rapp har blivit, och åsikterna om att han inte kan rappa kan äntligen begravas.
