En av förra sommarens hårdaste konserter svarade ynglingarna i Mogwai för i Roskildes blå tält. Förkvällen var ljum och många av besökarna gled ofokuserat omkring mellan scenerna utan direkt mål. Därför var blå tältet relativt välfyllt när de äppelkindade skottarna lätt förlägna intog sina positioner på scenen. 20 minuter senare var åhörarleden betydligt glesare.
Att Mogwais låtar knappast inbjuder till smålulligt snackande eller halvtrött introvert diggande blev en mängd människor smärtsamt varse om. Att höra dessa småkillar gå från lätt autistiska lågmäldheter till värsta instrumentalvåldtäkterna var en stor upplevelse. Omskakande.
Jag hade hört deras platta [I]Young Team[/I] tidigare, så för mig var det inte helt chockartat. Snarare späddes mitt gillande för bandet på, och när sedan den knäckande EPn [I]Fuck the Curfew[/I] kom i höstas var jag helt hänförd. Där hade de raffinerat sin dynamik än mer till att låta precis som man alltid önskat att instrumental populärmusik skall låta. Frustande och smekande, stenhård och papperstunn, elak och förlägen. Hård och mjuk. Därför var naturligtvis förväntningarna på topp inför [I]Come On Die Young[/I]. Tråkigt nog är den ett steg tillbaka för bandet, åtminstone i mina öron. Det varsamma, pockande anslaget förblir i många låtar...varsamt, och det klär inte Mogwais låtar. De tröskar bara på med sinnesstämningen intakt. Jag har blivit bortskämd av deras klädsamma vana att gå från tassande toner till frustande urladdningar och faktum är att Mogwais svävande blygsamheter ter sig så mycket mer ointressanta om de inte beblandar sig med stygga, mer högljudda släktingar. Här händer detta tyvärr alltför sällan.
Skivbolag:
Artist:
