Många betraktar Blink-182 som pop-punkens hjältar och ikoner. Med sin karismatiska energi och medryckande sound satte sin de prägel på det tidiga 2000-talets musikscen. Nu är de tillbaka, återförenade och starkare än någonsin med deras senaste album One More Time. Det är inte bara en återkomst, utan en symbol för bandets eviga kärlek till ungdomligt mod.
Under 2021 diagnostiserades basisten och sångaren Mark Hoppus med cancer. Samtidigt var den då tidigare medlemmen DeLonge på väg att lägga av med musicerandet helt. När nyheten väl nådde honom valde bandet att lämna gamla dispyter bakom sig och ge den gamla goda tiden en ny chans.
Jag känner glädje i hela kroppen när One More Time spelas. Albumet plockar inspiration från deras största hits på projekt som Enema Of The State, samt den självtitulerade Blink-skivan, och packar ihop det i en svängig, uppmuntrande punkfest.
Musiken och texterna blandar trions barnsliga humor tillsammans seriösa stunder, samtidigt lyckas de fånga känslan av en sentimental tonårstid med dundrande riff.
Ibland låter det dock lite svajigt och ringrostigt och jag är tveksam över vissa val produktionsmässigt. Fell In Love har ett klent intro som påminner om någon reklamjingel. DeLonge försöker även tappert väva in element från sitt sidoprojekt Angels & Airwaves på ett spår som exempelvis Blink Wave, de futuristiska ljuden passar inte riktigt in här. Nåväl, jag kompenseras för det med ett mästerligt framförande av Travis Barker på trummorna, det smäller och träffar som aldrig förr.
One More Time är ett album som speglar en stark comeback. Trots några små brister lyckas Blink-182 skapa harmoni som väcker pop-punksjälen till liv.
