Det allra finaste pophantverket har inte bara de snyggaste melodierna, de mest förförande harmonierna, de mest överväldigande snickarglädjesarrangemangen och den allra smartaste lyriken. Den har något mer dessutom. Den hemliga ingrediensen kan variera mellan lidande och galenskap, och minst ett kryddmått av det ena eller andra är vad som utmärker Graham Gouldman, Andy Partridge, Harry Nilsson, John Grant och Paddy McAloon bland de vanliga gediget habila pophantverkare. Allihop har musikaliska drag gemensamt med Brian Christinzio, även om nivån på hans depressioner, hypokondri och allmänna psykiska ohälsa är ett par grader allvarligare. Ett tredje album från honom sju år efter hans förra var med andra osannolikt, allra mest för artisten som kallar sig själv "the guy who blew it". När det ändå materialiseras, proppfull av psykedelisk pop som ibland har barockinslag, ibland surf och någon gång är orkestral, är det fullständigt utsökt. Inledande You Should Have Gone to School tangerar hans eget gamla mästarstycke Lord I've Been on Fire, liksom snabba och knäppa Grim Cinema och Lay Me on the Floor med ogenerat förtjusta falsettjut.
