Tillsammans med medproducerande Tobias Fröberg har Ane Brun gjort ett album som hade varit hypermodernt för tjugo år sedan. Den som kan föreställa sig hur det skulle låtit om Stina Nordenstam producerats av Peter Gabriel någon gång under första halvan av 90-talet har en bra känsla för hur When I’m Free i allt väsentligt låter. Rytmerna är konsekvent loja triphopbeats, med adderade afrikanska slagverk och med luftiga syntar svävande ovanför. I Shape of the Heart hämtar hon melodivariationer från mellanöstern, med alldeles överväldigande Eno/Byrne-resultat, och i smarta You Lit My Fire lyckas hon till och med tangera Moby utan att köra i diket. Erans obligatoriska Kate Bush-antydningar finns också där, till exempel i mindre imponerande Better Than This.
Men med det undantaget är det påfallande hur väl soundet fungerar även idag. Delvis är det tack vare skivans förträffliga musiker, med Dan Berglund, Johan Lindström, Andreas Werlin och Martin Hederos som stomme och gäster som John Eriksson och Lars Skoglund. De är lika gedigna i grunder som i subtila jazzdetaljer och timbalesinpass. Delvis är det för att Ane Brun har skrivit låtar mer angelägna än på länge. De textmässiga uppgörelserna med egna demoner tränger inte riktigt igenom, men melodiernas styrka är gedigen. Men framför allt är det för att Ane Brun aldrig sjungit bättre än här. Hon använder hela sitt imponerande röstomfång, och vare sig det är intima dova viskningar eller flexibelt i svindlande tonhöjder är hennes röst ständigt lika klar och övertygande, något som blir extra tydligt i den avskalade och fjäderlätta avslutningen Signing Off.
