Ane Brun - Leave Me Breathless

Patrik Forshage 18:02 8 Oct 2017

Två saker gör att Ane Brun faktiskt lyckas med det till synes omöjliga i att göra en starkt personlig skiva enbart bestående av covers (och många av dem ganska uttjatade, dessutom). Det första är att kärnan i låturvalet kommer ur de starkaste  känsloreaktionerna, en plötslig förälskelse så intensiv att den kräver lånade ord och toner. 

Det andra skälet till att det blir så personligt är att Ane Bruns röst och frasering - ja, hela hennes uttryck - är fullständigt unikt. Den flyter klart och friskt som floderna i texten till hennes andlöst vackra stråkkvartetttolkning av Unchained Melody. 

Hennes tolkning av I Want To Know What Love Is till exempel, samma månad som både Pink Milk och Amason släpper sina versioner av samma låt - flyktar iväg i någon sorts Piaf-skörhet som sedan präglar hela skivan.

De allra starkaste coverskivorna förmår till och med göra att man får chansen att omvärdera en låt som tidigare framstått som ointressant eller värre, och när Ane Brun sjunger Mariah Careys Hero händer just det. Från komplett banalitet förvandlar hon låten till en mjuk och stark singersongwriterballad om inre kraft. 

Maria McKees Show Me Heaven tar sig däremot inte riktigt ur banaliteten, och Dylantolkningar hade världen redan för många av. Men Nick Caves Into My Arms blir en stilla ödmjuk bön i Ane Bruns tolkning, och Sades By Your Side är öppet mål för en sångerska som Ane Brun. Hon sjunger den över enbart Klas-Henrik Hörngrens känsliga piano, vilket ytterligare förstärker sångens skönhet, och samma sparsamhet tillämpar hon i Radioheads How to Disappear Completely. När hon avslutar albumet med Joni Mitchells Big Yellow Taxi har hon till slut skalat bort allt utom mönskliga röster, och när Ane Brun sjunger behövs egentligen inget mer. 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kamasi Washington - Heaven and Earth

Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiken lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont. 

The Orb – No Sounds are Out of Bounds

Engelska The Orb brukar utnämnas till grundarna av ambient house, det vill säga den genre som ofta, lite nedsättande, kallas för hissmusik. Chill, loungig electro, med sampliga konstmusikinslag, naturljudsingredienser och en slött lunkande känsla. Men idag gör Alex Paterson, bandets enda permanenta medlem sedan starten för trettio år sen, inte direkt något vare sig revolutionerande eller nyskapande. På den här skivan har han frångått minimalismen, och samarbetat med ett helt gäng musiker, vilket märks främst på de olika vokala inslagen.

Virginia Wing - Ecstatic Arrow

Alldeles för få band nämner Holger Czukay bland sina topp-tre-influenser, och bara det gör den här duon är värd uppmärksamhet. Påverkan av hans försök till pophits - Cool in the Pool och The Photo Song är särskilt angelägna i den kategorin - är påtagliga i poplåtar som The Second Shift