Ane Brun - Leave Me Breathless

Patrik Forshage 18:02 8 Oct 2017

Två saker gör att Ane Brun faktiskt lyckas med det till synes omöjliga i att göra en starkt personlig skiva enbart bestående av covers (och många av dem ganska uttjatade, dessutom). Det första är att kärnan i låturvalet kommer ur de starkaste  känsloreaktionerna, en plötslig förälskelse så intensiv att den kräver lånade ord och toner. 

Det andra skälet till att det blir så personligt är att Ane Bruns röst och frasering - ja, hela hennes uttryck - är fullständigt unikt. Den flyter klart och friskt som floderna i texten till hennes andlöst vackra stråkkvartetttolkning av Unchained Melody. 

Hennes tolkning av I Want To Know What Love Is till exempel, samma månad som både Pink Milk och Amason släpper sina versioner av samma låt - flyktar iväg i någon sorts Piaf-skörhet som sedan präglar hela skivan.

De allra starkaste coverskivorna förmår till och med göra att man får chansen att omvärdera en låt som tidigare framstått som ointressant eller värre, och när Ane Brun sjunger Mariah Careys Hero händer just det. Från komplett banalitet förvandlar hon låten till en mjuk och stark singersongwriterballad om inre kraft. 

Maria McKees Show Me Heaven tar sig däremot inte riktigt ur banaliteten, och Dylantolkningar hade världen redan för många av. Men Nick Caves Into My Arms blir en stilla ödmjuk bön i Ane Bruns tolkning, och Sades By Your Side är öppet mål för en sångerska som Ane Brun. Hon sjunger den över enbart Klas-Henrik Hörngrens känsliga piano, vilket ytterligare förstärker sångens skönhet, och samma sparsamhet tillämpar hon i Radioheads How to Disappear Completely. När hon avslutar albumet med Joni Mitchells Big Yellow Taxi har hon till slut skalat bort allt utom mönskliga röster, och när Ane Brun sjunger behövs egentligen inget mer. 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Pale Honey - Devotion

Tuva Lodmark och Nelly Daltrey förtjänar er uppmärksamhet. Debuten Fiction kom 2014, och deras andra släpp Devotion gör det tydligt att göteborgsduon redan är oförskämt bekväma i sitt sound, som på LP:n självsäkert pendlar mellan ett gött surfrockband från en Tarantino-film, via riktigt bra minimalistisk rock och vidare till en otröstlig Lykke Li. I Pale Honeys kapabla händer känns det självklart.

Tusks - Dissolve

Tusks första längre skiva lider av alla symptom en debut kan ha, och känns mer som en obligatoriskt inlämnad uppsats än ett passionsprojekt när den snirklar sig igenom sina snarlika spår med en känsla av plikt.

Det bleka plattan sticker aldrig ut. I stunder låter det snarare som ett collage av Londonbaserade Emily Underhills influenser än ett eget verk och även om debuter i viss mån är ursäktade dessa tendenser är det synd, för potentialen finns där. Det mest självsäkra spåret Toronto är också plattans mest spännande.