I England tillhörde 2006 de kaxigaste tjejerna, hur mycket den senaste generation pojkensembler som Klaxons och Razorlights än protesterade. Lily Allen var segerviss i konkurrensen om kaxighet och traditionsrik modernitet, men fick under årets sista skälvande minuter se sig frånsprungen av Amy Winehouse, som inte bara slog henne i båda grenarna utan dessutom hade en fantastisk soulröst att addera till helheten.
När Back to black släpptes i England sent i höstas (förklara den som kan varför det svenska skivbolaget dröjt tre månader, när olika nationella releasedatum inte längre är hinder för konsumenten utan enbart för möjligheten till listplacering) väckte Amy Winehouse en hel del uppståndelse. Där handlade det visserligen mest om orsakerna till att hon tappat x kilo över- och normalvikt (sunt alternativt osunt leverne), om hennes tveksamma umgänge (Ghostface Killah och Pete Doherty) och om hennes allt annat än flickaktigt blyga texter (“I don’t want to go to rehab, no no no” och “he left me no time to regret, kept his dick wet”, för att ta två exempel).
Men sånt är natuligtvis inte orsaken till att Back to black landade i toppen i mer än en årsummering. Orsaken till det var snarare att hon lagt sin korrekta musikskolejazz bakom sig till förmån för hypermodern retrosoul/ska, och att skivan är proppfull av soul, ska och släpig R&B i sin ursprungliga betydelse, där varje låt framkallar känslan av återupptäckt av en bortglömd klassiker.
I något fall därför att det rör sig om oblyga omskrivningar av just klassiker - Tears dry on their own är till exempel till väldigt stora delar Ain’t no mountain high enough, men oftare handlar det om gediget låtskrivande och en röst som tangerar såväl Aretha Franklin som Shirley Bassey, kryddad med attityd och patois från Marcia Griffiths, Hortense Ellis och andra av Jamaicas finest. Stora ord, men berättigade.
Skivbolag:
Artist:
