Amanda Bergman hade en rad musikaliska alias som soloartist innan hon blev en del av hajpade Amason. Nu är hon tillbaka med helt egna låtar, under eget namn.
Den största skillnaden här är produktionen, som är matigare och fylligare. I övrigt sjunger Bergman fortfarande sina tassande popballader djupt och innerligt, med lätt Nico-hes röst.
Det är kanska taskigt att jämföra henne med Amason – dock lätt hänt – men jag saknar drivet och nerven, oförutsägbarheten. Alla låtar är vackra, men lite likadana. Spår som Golden och Taxis är bäst, de har mer kraft och variation i både röst och ackompanjemang.
Skivbolag:
Artist:
