I raden av electronicaproducenter som gjort filmmusik åt sci-fi-filmer försöker Air vara värst genom att välja den äldsta filmen av dem alla. Daft Punk gjorde förrförra året musiken till Disneys Tron Legacy. Ben Frost och Daniel Bjarnasson omtolkade så sent som i höstas musiken till Tarkovskijs Solaris från 1972. Värt att anmärka är också soundtracket till det dystopiska sci-fiction-dramat Children of Men 2006 som inkluderade ren och pur dubstep genom både Digital Mystikz och Kode9 & The Spaceape. Bakom ett sådant val av musik till ett soundtrack fanns det förmodligen en vilja att låta medvetet futurstiska, som en idé om framtidens autenticitet. Idag vet vi ju att dubstep som allt annat är en fluga men 2006 kändes den ju givetvis sötsurt uppfriskande.
Futuristism är dock inte ledordet när Air gör musik till den urgamla stumfilmen Le Voyage Dans La Lune (A Trip To The Moon) från 1902. Den legendariska trickfilmaren Georges Méliès gjorde den 14 minuter långa filmen som anses vara den första inom sci-fi-genren. Albumet som Air nu har satt ihop är en vidareutveckling på musik de gjorde för ett framförande av filmen på Cannes filmfestivalen förra året. De tog musiken och vecklade ut det till ett fullångt album med konventionella låtformat som utgångspunkt. Och det är precis som den korsningen som Le Voyage Dans La Lune låter. Filmmusikaliskt långsamma ljud i mötet av popmusikens ängslighet i att vara kortfattad.
Mitt förhållande till Air är sedan tidigare problematiskt. Moon Safari (1998) är en av de viktigaste skivorna i mitt liv. Det är ett av ungefär tjugofem album som definierar allt annat jag hört efter det. Dessutom var jag då i en formbar ålder (tolv-tretton) när min bror spelade den för mig första gången. Sedan kom jag helt att glömma bort Air efter det efterföljande soundtracket till Sofia Coppolas Virgin Suicides (åh, Highschool Lover och Playground Love). Jag nådde en ålder då Airs tidlösa orglar inte var tillräckligt identitetsskapande för mig, det kändes kanske lite tillintetsägande och regressivt att lyssna på Air just då.
Nu känner jag mig därför lite splittrad inför att konfronteras med Air igen. Le Voyage Dans La Lune är ett ganska splittrat album men bärs upp av Airs känsla för lugn och luft. Som för det mesta har Air bjudit in några röster som skapar en innehållsmässig dynamik. Denna gång fick Beach Houses’ Victoria Legrand och Au Revoir Simone göra jobbet. Ändå tenderar Air att bli karaktärslösa i den ständiga tillgivenheten till easy listening/middle of the road-rock från 60-70-talet. Musik som gör en lite arg för att man gillar den. Samtidigt så känns Le Voyage Dans La Lune just därför lite som ett statement av upphovsmakarna gentemot mig: “vi har spelat på samma strängar i dina känslospektra i femton år nu och vi lyckas fortfarande beröra, vare sig du vill det eller ej”. Hatten av för det.
