Under hela 90-talet har det dykt upp nya band som förgäves försökt ta makten från Helmet i de avhuggna, monotona riffens rike. Ett land där sångaren, gitarristen och låtskrivaren Page Hamilton regerat ända sedan bandets debutplatta Strap It On, 1990. Inget band har kunnat skriva Helmet på näsan och tala om för dem att de har stagnerat och blivit från åkta i sin genre. Bandets andra platta, Meantime, byggde vidare på debuten men var betydligt mer raffinerad, emellanåt nära nog maskinell, i sin äckligt disciplinerade och kliniska monotoni. Titelspåret håller jag fortfarandesom en av de absolut mest adrenalinframkallande sånger som skrivits. Endast ett fåtal av spåren på uppföljaren Betty, nådde normal Helmetstandard och man kunde skönja en liten uppluckring i denurbergs-massiva gitarrmisshandeln. Med tanke på genrens begränsning - något som alla bleka kopior visar med all önskvärd tydlighet - i kombination medmästerverket Meantime gjorde säkert att bandet kände att de inte kunde ta sin musik mycket längre. När de försökte förnya sig kunde man skönja brister hos bandet och uppenbarligen kände Helmet sammalunda, för här väljer de att gå tillbaka och lägga sig någonstans mitt emellan sina två första plattor. Det karga, repetativa manglet och Hamiltons arroganta, missnöjda stämma är åter på plats. Kalla det feghet om du vill, men Helmet väljer att göra det de behärskar bäst.
Skivbolag:
Artist:
