A Girl Called Eddy - Been Around

Patrik Forshage 00:00 22 Jan 2020

På sitt debutalbum balanserade A Girl Called Eddy - eller Erin Moran som hon kallas i vardagen - på slak lina mellan Dusty Springfield och Nancy Sinatra, och med en elegant ekande retroproduktion signerad Richard Hawley är det fortfarande en pärla att upptäcka såhär 16 år senare. 

På den synnerligen senkomna uppföljaren har estetiken förändrats ytterligare. Här ligger ambitionsnivån snarare mitt emellan  Carole King och Tracie Thorn, och det räcker gott och väl till en elegant och gedigen singer-songwriterskiva.

Hennes milda pianokompositioner är stilfullt men sval arrangerade med Bacharach-stråksektioner och fulla av åttiotalsdetaljer som munspel typ Stevie Wonder, saxofon typ David Sanborn och återhållsam soulkör. Sådant bidrar till att denna gång placera A Girl Called Eddy i en tradition av Everything But the Girl och Sades tidiga album, och i popigare stunder som Jody är det attraktivt. 

Men den som vill uppleva sensationer hittar dem inte här utan på hennes debutalbum. 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).