Lykke & Löjromsbaren

Nästan exakt samtidigt som Lykke Li släppte sina comebacksinglar Hard Rain och Deep End öppnade Nordic Light sin nya, totalrenoverade, ljusa och fräscha restaurang Lykke. Dessa två händelser villade såklart lite förvirring, inte minst kring öppningsfesten av den senare, men var i själva verket så vitt vi vet fullkomligt orelaterade.

Lykke & Löjromsbaren är en vidsträckt matbar som sätter det nordiska köket i fokus sett både till mat och dryck. Framför allt är skaldjur och fisk framträdande på menyn, och en helt egen meny är tillägnad olika typer av rom (som i fiskägg och inte sprit, red. anm).

Vi besöker den arkitektoniskt imponerande lokalen en tidig fredagskväll. Även visuellt är Lykke inspirerat av det nordiska, och konceptet som är signerat Todd Saunders avspeglar Norden genom materialval som askträ och sten. Resultatet är väldigt tjusigt.

Tyvärr är det också ungefär här som vi slutar att imponeras. Vi märker nämligen relativt snart att restaurangen, trots en hyfsad intrimningsperiod, lider av en hel del barnsjukdomar. Vår fråga om det finns ett ledigt bord för två möts av en blick som får oss att undra om vi är de första som ställt denna fråga till någon någonsin. Vi ombeds vänta och blir efter en tids väntan erbjudna att sitta i baren, trots att matsalen är knappt halvfull. Det ligger nära till hands att misstänka att anledningen till detta är personalbrist, vilket även bekräftas av att en person från receptionen strax därefter hoppar in i service.

Vi ögnar snabbt igenom menyn och noterar att rårakan som äts vid bordet bredvid lyser med sin frånvaro. När vi efterfrågar denna försvinner personalen (som knappt verkar veta vad en råraka är) in i köket för att inom kort återvända med ett ”ja, det är på vår löjromsmeny, jag gav inte er den, trodde inte ni ville se”. Det vill vi.

Hur som helst inleder vi med tre snabba snacks medan vi inväntar våra mellanrätter och rårakor. Kroketter, blomsterkål samt löjrom kommer in. Kroketterna visar sig vara i princip oätliga. Den inte alls så krispiga ytan omsluter en klump som närmast kan liknas vid en boll leverpastej. Detta visar sig också vara den enda rätt som inte lider av ett överskott av salt. Till nästa runda beställer vi från mellanrättsmenyn, gubbröra och kallrökt älg. Medan vi väntar på dessa och en runda bärs till lider vi med den snabbfotade servis som springer den cirka kilometerlånga sträckan mellan driftens kärna och mise en place. 

När rätterna väl kommer in sätter saltchocken igång på riktigt. Om vi redan lagt en hyfsad grund med snacksen, blommar det ut fullt här och vi börjar bäva inför avslutningen då forellrom inte direkt är en råvara som saknar sälta heller. För att inte helt bränna ut smaklökarna lämnar vi ungefär halva portionen av bägge mellanrätter till sitt öde, bara för att sedan få in en råraka som även den förunnats en grabbnäve jozo.

Konceptet på Lykke har på papperet inga brister, men genomförandet sitter dessvärre inte där. Jag kommer närmast att tänka på ett citat ur kultrullen Top Secret där Nick Rivers (Val Kilmer) får den kemiska processen kring magnetisk desalinisering beskriven för sig.
Doctor Flamond: You see, a year ago, I was close to perfecting the first magnetic desalinization process so revolutionary, it was capable of removing the salt from over 500 million gallons of seawater a day. Do you realize what that could mean to the starving nations of the earth?
Nick Rivers: Wow. They'd have enough salt to last forever.