Skåpvagnen

Det föll sig säkert naturligt att just Stephen Frears skulle regissera Skåpvagnen. Efter de oväntade framgångarna med TV-produktionen av Snapper, som visades på biografer över hela världen, förtjänade han att ta itu med sista delen av den irländska författaren Roddy Doyles Barrytown-triologi. Men där både Commitments (regisserad av Alan Parker) och Snapper är roliga, charmiga berättelser är Skåpvagnen inte en lika självklar succé. I detta tragikomiska drama om vänskap och arbetslöshet möter vi återigen den högljudde men varmhjärtade familjefadern Larry ( i boken heter han Jimmy). Hans bästa vän Bimbo har också blivit arbetslös, tillsammans fördriver de dagarna med golf och något enstaka pubbesök, tills Bimbo använder sitt avgångsvederlag och köper en skåpvagn avsedd för försäljning av korv, hamburgare och fish n chips.Det handlar om manlig vänskap, om konkurrens, om konsten att hantera arbetslöshet och den begynnande medelåldern - i det avseendet är Skåpvagnen unik. Colm Meaney och Donal O'Kelly är utmärkta i huvudrollerna, särskilt Meaney får verkligen fram Larry's barnsligt gnälliga karaktärsdrag, och resten av skådespelarna är också bra. Det finns egentligen inget att klaga på, förutom att det inte är en särskilt rolig eller engagerande film. Kanske är det svårare än vad man tror att göra allmängiltiga komedier om allvarliga ämnen. Stephen Frears är som bäst när han skildrar vardagliga replikskiften vid middagsbordet och uppklädda julfester, sådana scener hade man önskat sig fler av. Men alla fotbollsentusiaster kommer att känna igen sig, för händelserna utspelar sig sommaren1990 då Irland efter förlängning och straffar tog sig till kvartsfinal i VM.