Som tjej, muslim och politiskt medveten rappare är man ett hett villebråd för såväl journalister som dokumentärfilmare. Nabila, huvudperson i filmen med samma namn, hamnar ständigt i fack som hon inte valt själv. "De kontaktar mig bara för att de ville ha en tjej" suckar hon lite uppgivet när hon blivit erbjuden ett gig. Och frågan är om dokumentärfilmarna stod och rodnade lite bakom sina kameror vid den repliken. Det finns nämligen tendenser till att upphovsmännen till Nabila hamnar i samma fälla. Att hon fungerar mer som en symbol än person i filmen. Kameran följer henne sporadiskt i samband med gig, hemma hos familjen och i skolan - men verkar aldrig riktigt komma henne in på livet. Vi får aldrig veta vad hon egentligen känner inför att satsningen på studierna går i stöpet, hennes uppriktiga åsikter om sin pappas kvinnosyn eller tankar kring den dubbelt killdominerade värld som hon verkar i - bland muslimer och rappare. Att hon kan formulera sig märks ju i andra delar av filmen.
Nu kan man i och för sig dra många slutsatser själv, för en del av de tillfällen då kameran följer Nabila är enormt expressiva och tydliga. Men det är när hon framträder vid antirasistdemonstrationer i Salem som det för första gången uppstår en dramatisk och laddad nerv i berättandet. Upploppet hänger i luften när nazister väller in med pendeltåget - samtidigt som Nabila får den uppjagade folkmassan att hålla en tyst minut för den kille som dödats där något år tidigare - och som nu hyllas som martyr av nazisterna. En annan favorit är scenen när Nabila och hennes gäng åker folkvagnsbuss och förtjusta skrålar med i "krossa sionismen". En tredje när Nabilas bror laddat ner Evert Taube från nätet och sjunger Så länge skutan kan gå för henne. Filmen innehåller helt enkelt så pass många kulturkrockar, oförutsägbara vändningar och berättarmässiga guldkorn att schablonträsket undviks.Nabila
Skådespelare:
Regi:
