Final Destination 2

[I]Arkiv X[/I]-spinoffen [I]Final Destination[/I] stillade något av allmänhetens sug efter förståndshandikappad teenslasher-film för några år sedan. Nu har den (som förståndshandikappade teenslasher-filmer gärna gör) ynglat av sig. I installation nummer ett fick en amerikansk ungdom (Devon Sawa a k a det vänliga spöket Casper) föraningar om en flygkrasch. Flighten avbokas, men alla som skulle ha rest dör förstås ändå en makaber och inkoherent videovåldsdöd. Har Döden en gång bestämt - och nu är vi framme vid den snarlika uppföljaren - att du ska få en rostig brandstege genom pannbenet, är det inte läge att förhandla. Eller som Candyman-mannen Tony Tood (på bårhus omgiven av jättemycket röd rök) konstaterar i en obegriplig biroll: "You can't cheat death, man!". En överlevande från första filmen finns kvar i [I]Final Destination 2[/I]. Clear (Ali Larter) som irrar omkring i en gräddvit mentalsjukhuscell (hon kan se "tecknen"). Dit kommer Kim (A J Cook). Tidigt i filmen har hon undkommit en blodig seriekrock tack vare sitt prekognitiva gehör - [I]Highway to Hell[/I] på bilradion, skolbussungar hojtandes "Seriekrock! Seriekrock!" med mera. Hon förstår att döden ändå tänker hämta de trafikanter som borde lemlästats (däribland en stenad rockdude, en gravid latinomorsa och, naturligtvis, en sträng "tvivlare" vilka alla räddats av Kims rådiga vägblockering). Clear behövs som sidekick för att dekonstruera dödens strategier. [I]Final Destination 2[/I] blir lite som en new ageig och inte så lite hjärnslö goreversion av simultanschack: döden gillrar en lurig fälla, brudarna tänker Aha, jag ser en duva i mitt inre! Alltså kommer den här killen att bli elektrifierad i en tandläkarstol (fråga inte), det måste vi förhindra! [I]Final Destination 2[/I] huserar i samma välplöjda terräng som, säg, [I]Scream[/I], [I]The Ring[/I] och [I]The Faculty[/I]. Vad som dock skiljer den från genrens vettigare bidrag är att man förväxlat idén om "spänning" med spektakulära avrättningsverktyg. Hängning i hisschakt, ondskefulla avfallskvarnar och en riktigt grisig [I]The Cube[/I]-pyttipanna-avrättning i all ära. Men när den enda idé som regissören och gamle stunträven David R Ellis orkat komma på är den om Döden som nollsummespel (latinomorsan måste föda ett barn för att rädda de andra), då är det svårt att ens uppskatta en hederlig airbag-harpunering i fejan. Jag kan inte precis säga att jag bubblar av lycka när jag tänker på att det redan planeras en trea i gotisk tivolimiljö