Som sagt; filmerna blir längre och längre, åtminstone de amerikanska, men sällan har jag varit med om en liknande tidswarp som den som drabbar mig vid visningen av Föräldrafällan. Det här är nämligen dryga två timmar som känns som en heldagsengagemang, detta är filmen som aldrig vill dö. Efter en och en halv timme erbjuds den ena naturliga avrundningen efter den andra men denna film, som åtminston
