Föräldrafällan

Som sagt; filmerna blir längre och längre, åtminstone de amerikanska, men sällan har jag varit med om en liknande tidswarp som den som drabbar mig vid visningen av Föräldrafällan. Det här är nämligen dryga två timmar som känns som en heldagsengagemang, detta är filmen som aldrig vill dö. Efter en och en halv timme erbjuds den ena naturliga avrundningen efter den andra men denna film, som åtminstone delvis varit lättsam och tidvis underhållande, harvar vidare med en envishet som även en Terminator skulle avundas. Denna remake på en 60-talsfilm (som i sin tur bygger på en bok) handlar om elvaåriga enäggstvillingarna Annie och Hallie som har varit åtskilda sedan födseln och därför inte känner till varandras existens. Hallie bor med pappa i Kalifornien och systern med mamma i London. De hamnar av en slump (en rejäl sådan, med tanke på deras föräldrars sociala och geografiska avstånd) på samma kollo där de så småningom börjar intrigera för att föra samman sina skilda föräldrar. Till denna enkla ingångspremiss ges alldeles för mycket stor plats, och för mycket tid; när flickorna (som för övrigt spelas av samma tjej, Lindsay Lohan) väl har spunnit sin väv är publiken sedan länge minst tre steg före dem. Det är också förvånande att regissören Nancy Meyers under de sammanlagda 128 minutrarna inte någon gång verkar vilja förankra den egentligen inte alls oävna historien i en grund av empati, känsla eller åtminstone ge den en nyans av trovärdighet: ingenstans ens antyds att föräldrarna var extremt grymma och själviska när de separerade barnen, och det görs föga ansträngningar för att vi ska känna någon sympati för dem; barnen får istället ideligen be om ursäkt för sitt intrigerande. En direkt tolkning av dialog och bild skulle ge att föräldrarna skildes åt på grund av att mamman kastade en hårtork på pappan. Och sådant går ju inte för sig. Ytterligare fakta som ligger filmen i fatet: den är säkerligen riktad till en mycket ung publik, förslagsvis 8-9 åringar, men dessa lär ha mycket svårt att läsa texterna. Om de nu inte är medlemmar i Mensa. Och då lär de knappast vilja se filmen.