Vad får man om man tar bort all själ från en soulplatta? Pauline Henrys nya ger oss svaret. Den är så fattig, så blek, så oerhört fånigt sprudlande enerverande trallig att man börjar svettas i armvecken när man hör den.
Låten Happy gör mig bara ledsen. Hon envisas med att stapla kommersiellt stinkande refränger på varandra i klassisk brittisk popsoul-anda.
Och lik förbannat är den enda melodi
